Krishantering

Start
/
Krishantering
/
Traumabehandling och bearbetning

Traumabehandling och bearbetning efter kriser på arbetsplatsen

Det mesta vi råkar ut för i livet i form av sorger och motgångar är påfrestande i stunden, men med tiden lägger vi det bakom oss och minnena stör oss inte längre. Vi säger att det är bearbetat.

Bearbetning är en normal process som inte alltid kräver behandling

När krisen inte är akut längre, när påminnelser om händelsen inte utlöser starka känslomässiga eller kroppsliga reaktioner brukar man säga att upplevelsen är bearbetad. Vad bearbetning egentligen består av, eller hur bearbetning går till, är inte helt klarlagt. De flesta tycks dock vara överens om att även om bearbetningen innehåller exempelvis konfrontation av minnen, samtal, omvärdering och acceptans, så är bearbetningen en högst personlig process som inte följer någon given mall.

Minnets roll i traumabearbetning

Vi kan alltså identifiera att en upplevelse är bearbetad genom att påminnelser om händelsen inte utlöser några starkare reaktioner. Ett sätt att förklara vad som sker under traumabearbetning är att tänka i termer av minnesinlagring.

Faktaminne och självbiografiskt minne

Vi har flera olika system för att lagra minnen. När vi till vardags talar om minnen tänker vi oftast på faktaminnen eller så kallade episodiska minnen, det vill säga självbiografiska minnen. Ett faktaminne kan vara att Stockholm är Sveriges huvudstad. Vi vet att det är så, men minns inte när vi lärde oss det. Det finns med andra ord ingen personlig referens till det minnet. När vi minns första skoldagen eller andra episoder ur livet för vilka det är tydligt att ”detta har jag varit med om” (men det är lika tydligt att minnet hör till dåtid) då är det episodiska minnen vi refererar till.

Traumatiska minnen

Med ett trauma är det annorlunda. Traumatiska minnen tenderar att lagras som fragmenterade minnen: synminnen för sig, ljudminnen för sig, och så vidare i det så kallade perceptuella minnessystemet. I detta minnessystem finns också minnen av kroppssensationer och känslor, och varje minne förses också med information om kroppstillstånd och känslor. Det innebär att varje gång ett minnesfragment aktiveras, till exempel ett synminne som aktiveras genom att man ser en person som påminner om en gärningsman, så aktiveras också minnena av hur det kändes vid det tillfälle då minnet sparades.

Sådana perceptuella minnen uppfattas sällan som minnen, på samma sätt som man inte uppfattar det som att man minns när man kör bil. Men förmågan att köra bil är inlärd och är således ett minne, ett minne som är lagrat på ett annat sätt än faktaminnen och episodiska minnen, i det här fallet ett procedurminne. På samma vis upplevs inte kropps- och känslominnen som minnen när de aktiveras. Upplevelsen är oftast att kroppsförnimmelsen och känslan härrör från ”här-och-nu-situationen” snarare än att det handlar om minnen.

Rekonsolidering – minnen som modifieras

Varje gång ett minne aktiveras, till exempel genom dagboksskrivande, genom samtal, genom ett besök på platsen för händelsen eller på annat vis, så finns möjlighet att förändra minnet genom att till exempel förse det med ny information om det aktuella kropps- och känslotillståndet. Denna process, som kallas för rekonsolidering, upprepas till dess att minnet modifierats till något som är hanterligt och sammanhängande och som därför kan integreras i personens livshistoria, det vill säga det episodiska minnet.

Denna beskrivning förklarar varför många ”ältar” sina krisupplevelser. De berättar om och om igen om vad som hänt och utmaningen för omgivningen är närmast att stå ut med att höra samma historia ytterligare en gång. Den förklarar också varför undvikande inte är någon bra strategi. När allt som påminner om en traumatisk upplevelse undviks sker ingen rekonsolidering, ingen bearbetning sker och inte heller någon förändring av minnena.

Traumafokuserade terapier har vissa gemensamma nämnare

I de flesta fall kan personer som varit med om en traumatisk händelse bearbeta minnena av den utan någon professionell hjälp. De klarar sig med stödet som ges av familj, vänner, chefer och kollegor. Men ibland är minnena så obehagliga att ingen bearbetning sker spontant, och i sådana fall krävs hänvisning till professionell traumabehandling. Det som krävs är då en traumafokuserad terapi. Det finns flera olika behandlingsmetoder som visat sig fungera, exempelvis EMDR och traumafokuserad KBT (TF-KBT), men även andra metoder kan fungera bra.

Mentalisering ger ett observatörsperspektiv

Gemensamt för alla PTSD-behandlingar som fungerar är också att de innehåller vissa nyckelkomponenter. En sådan nyckelkomponent är att behandlingen ökar mentaliseringsförmågan. Med mentalisering menas förmågan att förstå sig själv och andra genom att tänka om tänkandet och både kunna tänka om, sätta ord på, och sätta sig in i känslor.

När man mentaliserar kring sina egna tankar och känslor sätter man sig med andra ord i en slags observatörsposition, från vilken man kan betrakta och reflektera över sina tankar, känslor och reaktioner. Genom detta observatörsperspektiv skapas en viss distans till de egna tankarna och känslorna som inte bara ökar förståelsen för dem och acceptansen av dem, utan som också ökar impulskontrollen och därmed möjligheten att konfrontera de traumatiska minnena snarare än att undvika dem. Mentaliseringen kan också sätta in saker i ett sammanhang och ett perspektiv som till exempel kan minska skuldkänslor och öka känslan av kontroll.

Exponering – konfrontation av traumatiska minnen

Mentaliseringen ökar alltså möjligheten att konfrontera minnen som väcker obehag. Och just denna konfrontation, kallad exponering, är den andra komponenten i fungerande traumabehandlingar. Det är genom exponeringen som det tydliggörs att det som väcker obehag är ett minne, något som finns i det förflutna, och inget som pågår nu.

Narrativ – att formulera en berättelse kring det som hänt

Den tredje betydelsefulla komponenten är narrativet, berättelsen om det som hänt. Erfarenheten visar att få ihop ett narrativ, en berättelse som inte har luckor eller väcker frågor, är av stor betydelse för att en person ska kunna släppa händelsen och, så att säga, sortera in minnet i arkivet för avslutade händelser i förfluten tid. Eftersom detta är en så central del i normal bearbetning kan man också förvänta sig att det är en viktig del även i en traumaterapi.

Vi hjälper dig med krishantering

Välkommen att kontakta oss för att diskutera hur vi kan hjälpa din arbetsplats med krishantering.